Preview X

Ända sedan han var liten, ja till och med för liten, så har han velat bli scout.

Det började med att hans äldre syskon var scouter och att han ibland fick åka med någon dag på lägren för att se hur de hade det. Sedan var han fast. Han hade bara ett problem, han var fortfarande för liten.

Men så en dag, när han började fyran, var det hans tur. Han tvivlade aldrig på att han skulle sluta som scout och hans intresse lever kvar än idag. De äldre syskonen har dock slutat, men Andreas valde att ”kliva upp ett steg” och bli scoutledare. En kväll i veckan åker han de 3,5 milen (som han vid det här laget känner till mycket väl), för att utföra olika aktiviteter med scouterna som ledarna tidigare planerat. Det kan vara allt ifrån mörkerspårning och pratstunder, till att göra eld och lösa kluriga uppgifter.

"Det gäller att ge barn och ungdomar en vettig fritid. Alla gillar inte att sporta och då skulle det inte finnas så mycket annat att göra om det inte vore för scout."

Att vara scoutledare innebär att kunna ta mycket ansvar och kunna planera. Dessa egenskaper vill han kunna ta med sig till ett framtida yrke.

Jag ska bli stridspilot!

Redan som ung hade Andreas högtflygande drömmar. Det spelade inte så stor roll exakt vad det var, bara det var något extraordinärt.

– Målet var alltid att bli bäst i vad jag än uträttade. På hockeyträningen ville jag bli NHL-proffs. På musiklektionen ville jag bli rockstjärna.

Och apropå musik kanske det är just musikens förtjänst att han är där han är i dag.

Kommer ni ihåg när cd-brännaren gjorde intrång på marknaden? Superhäftig och revolutionerande. Alla ville ha en. För de flesta var det valfriheten som var revolutionerande. Att man själv kunde styra över vilka låtar som skulle vara med på nya samlingsplattan.

Men för Andreas var det inte valfriheten som var grejen. Grejen var cd-omslaget. Att själv få bestämma hur omslaget skulle se ut. Designa.

– Formatet lockade mig. Visserligen är fyrkanten en ganska balanserad form men jag märkte snabbt att med enkla element som fotografier och text kunde jag forma helheten till något spännande.

Här, någonstans i slutet av 90-talet, vidgades fotbollsproffs- och stridspilotsdrömmen på riktigt. En konkurrent föddes. Design tog en allt större plats.

För med tiden ändrar sig drömmar. Storslagna är de fortfarande, fast kanske lite mer realistiska. Även om det säkerligen svider lite att hockeykarriären inte blev längre än den blev är det numera varken NHL-proffs eller stridspilot som är överst på önskelistan.

Tacka musiken och cd-brännaren för det. För kanske var det kombinationen av den där uppfinningen som skänkte folk valfrihet och musikintresset som gjorde att drömlistan numera har en ny förstaplats.

När Anna Larsson skapar är det känslan som är i fokus. Materialen är mindre viktiga. Och ofta inspireras hon av nostalgi. Fotografier, kläder och filmer.

- Fast när jag ser en film minns jag oftast inte handlingen lika bra som bilderna. Jag kommer ihåg färger och känslor och sånt istället.

Och detsamma gäller hennes verk. Oavsett om hon arbetar med kläder, illustrationer, grafisk design eller andra konstprojekt. Oftast är det en längtan tillbaka som lockar. En längtan till något hon aldrig själv upplevt.

- Jag blir inspirerad av allt kändes lättare förr. Idag är det så mycket teknik och stress. Och det finns alldeles för många val.

Med sina alster vill hon skapa en värld där betraktaren får en paus från verkligheten. Själv inspireras Anna mycket av fotografen Sune Jonssons bilder från den Västerbottniska landsbygden.

- När jag ser hans fotografier känner jag något för människorna på bilderna. Jag tror att allt handlar om en önskan om en lugnare tillvaro. Och jag har kommit fram till att så mycket i livet handlar om att trivas i vardagen.

Men hur gör då en nostalgisk konstnär som lever i teknikens tid? Svaret; man regredierar.

- Jag har nog en tendens att tänka lite naivt. Som Erlend Loe ungefär. Man är vuxen men känner sig som tolv år gammal. Och det märks nog i mina verk. Min stil är ganska enkel.

Klara färger och enkla former eller rena linjeteckningar. Så arbetar Anna oftast. Dessutom jobbar hon efter samma koncept som många andra tolvåringar. Hon ställer frågor.

- Det enda jag gjort de senaste två åren är att ställa frågor. Vi var på DRUPA-mässan i Tyskland och jag gick omkring i tre dagar och upprepade frasen: Hello, what is this!?

Det är må hända ytterst individuellt. Men min klasskamrat Cecilia har den mest behagliga röst som finns. Det tillsammans med hennes ofta förekommande leende gör henne till en mycket trivsam person.

En person man gärna har runt omkring sig. Dessutom är hon en omtänksam tjej som alltid ställer upp. Det var inget svårt val när hon bad mig skriva några rader om henne i Preview X.

Cecilia har tecknat sedan hon orkade hålla i en penna. Det blev mycket sagoslott, eldsprutande drakar och tappra riddare. Men mestadels prinsessor. Eftersom hon hela tiden fick ny inspiration från alla böcker hon läste var det inte svårt att skapa hela världar med hjälp av bara en liten penna.

– Det är lite tjusningen med kreativitet. Att man kan skapa så mycket av så lite, säger Cecilia och skrattar så som bara hon kan.

På gymnasiet ledde hennes stora passion för böcker till att hon började en kurs i grafisk kommunikation. Där fick hon göra litografier och screentryck men framför allt bokomslag. Hon älskade den kursen men var väl medveten om att det krävdes mer kunskap och utbildning för att få jobb.

Efter gymnasiet flyttade hon därför till Sunne och började på Broby Grafiska.

Cecilia, som är en väldigt målmedveten tjej, gick sedan sin egen väg trots att alla hon umgicks med valde andra inriktningar.

Till skillnad från hennes kompisar föredrar hon att handskas med färger, mönster och former mer materiellt. Efter sin utbildning inom Flexografi hoppas hon få jobb på ett bokförlag där hon också får designa bokomslag. Personligen skulle jag inte misstycka om hon också blev radiopratare eller varför inte bokuppläsare?

Sedan treårsåldern har Christoffer tecknat serier och gubbar. Med tiden har han uppövat en extrem skicklighet att få till uttrycksfulla figurer. Nu är han inne i en period av att lära sig teckna på ett annat sätt, så där fint med skuggor och rätt proportioner.

På John Bauer-gymnasiet i Karlstad fick Christoffer lära sig grunderna i animation och medieproduktion. Han upptäckte att det var roligt att arbeta i Flash och göra rörliga animationer och valde att gå vidare med grafisk medieproduktion, inriktning webb. För mer avancerade webbdesignlösningar krävs också kunskaper i kodning, vilket han vill lära sig mer av.

Det är bilden som är Christoffers viktigaste uttrycksmedel. Drömmen skulle vara att arbeta som animatör, illustratör eller kanske serieskapare. Tecknade serier och spel upptar också mycket av hans fritid. Genom sin figurspelshobby med spel som Warhammer har han lärt känna nya personer och skaffat nya vänner. Han har också hittat likasinnade som delar hans stora intresse för Manga och Animé, alltså serier och tecknad film från Japan.

Daniel är morgonpigg. Noggrann, organiserad och extremt punktlig. Det sistnämnda lär vara väl inövat då han alltid velat bli magiker, men för att kunna trolla fram något krävs också verktyg som gör det möjligt. Även om man inte är trollkarl.

- Jag började på Broby Grafiska som gymnasieelev, och nappade direkt på Flash och andra typer av program som går att tämja all kreativitet med, däribland Illustrator. En konstnärsjäl till farfar och en pappa med intresse för att teckna. Hur har de kommit att prägla dig genom åren? - Intresset av att måla. Det går nog som en röd tråd genom hela släkten. Inte fingerfärdig nog för att trolla, men förbaskat tålmodig när det kommer till att lägga ner tidskrävande möda på detaljrik objektgrafik.

- När det kommer till trolleri måste man ju foga sin scenskräck, framför datorn är jag lugn. Då tampas jag istället med utmaningen om att bli helt nöjd.

- Konsthantverk, men för mig handlar det också om hur realistiskt något ser ut vara. Något jag ofta frågar mig själv är om det jag ritat är logiskt. Kan det se ut såhär om tio år? Kommer just den detaljen tala för att min illustration svävar, rullar eller vad det nu ska göra? Som liten kunde Daniel inte bygga hus i lego när det rådde brist på bitar till att göra fasaden enfärgad. Numer verkar bitarna ha fallit på plats, och hans strävan till att nå webbranschen med sin spelinfluerade objektgrafik (helt fri från övertoningar), fortgår långt in på fritiden.

- Mycket av det jag ritar präglas förstås av konceptgrafik. Jag plockar detaljer och utvecklar dem i samband med mina egna idéer, samtidigt som jag gillar att utnyttja programmets fulla potential.

Inget hokus pokus?

- Nä blir det skit så börjar jag om.

När jag var åtta år gammal sas det att jag skulle jag få en lillasyster. Jag ville inte riktigt, förstod inte poängen med det hela, vi var ju redan en familj. Men en lillasyster kom och jag döpte henne till Emma. Ja just det, JAG valde namnet Emma. Jag var stolt.

Åren har gått fort. Förutom att vi är “lika som bär” enligt många så finns det andra likheter. När jag var yngre gillade jag skor. Satt gärna mitt i skohögen när vi hade besök och testade alla tänkbara varianter.

Men Emma älskar skor. Hon har alltid noga planerat sina inköp när det gäller kläder och mode och köper ingenting förhastat. Men när det gäller skor har hon svårt att motstå när “dem rätta” dyker upp. Och det gör de ganska så ofta…

Hand i hand med intresset för mode går design. Familjen noterade tidigt att Emma hade ett intresse för inredning. Hennes rum har alltid varit perfekt organiserat och genomtänkt. Till och med familjens hund Zampo fick känna på det. Han sov varje natt i Emmas rum, men så snart det var morgon och alla vaknade till liv flyttades hans korg snabbt ut ur rummet. Just Zampos korg passade inte in i helheten som Emma hade skapat. Emmas rum var då inrett i ljusa färger och spartanskt. Zampo var svart och hans korg lite utsliten, det passade inte. Men Zampo var glad ändå.

Med åren har Emma utvecklat sitt sinne för design. Numera finns allt mellan loppis fynd och till dyr design i hennes omgivning. Inspiration och ny energi hämtar vi båda från resor. Jag har flyttat runt en del och Emma har gärna hälsat på. Tillsammans har vi gått avenyer upp och ner på Manhattan, shoppat grönsaker på Farmer’s Market i Santa Monica och promenerat på stränder i Malibu. Upplevt glamour i Las Vegas och campat i skogen. När familjen möts upp i fjällen under vinterhalvåret envisas jag med att vara i backen tidigt. Emma gillar inte att skynda och kommer vanligtvis lite senare. Men med en väl vald mössa förstås. Vi må vara “lika som bär” men det där med design är Emmas grej, och hon gör allt med stil. Jag är stolt.

Det er sensommer, forteller han. Erik er i Oslo. Erik er alene. Trikker, busser, t-baner går, og han vet så inderlig vel at han ikke befinner seg i noe annet enn verdens største landsby. Allikevel stresser heroinisten på trikken ham såpass mye at han velger å ikke løse billett. Han har rulleskøyter – heroinisten altså. Der og da føler Erik at de eneste som fortsatt forvalter rulleskøyter er de narkomane. Kall det fordomsfullt, men det er i de usikre situasjonene at fordommene melder seg. Og situasjonen er på alle måter usikker. Erik har vært på konsert, kanskje den beste i sitt liv. Nå skal han tilbake til vennene sine; Oslovennene med god retningssans og storbyerfaring. Men han vet ikke lenger hvor han er. Faktisk aner han ikke. - Mitt eneste landemerke var et hipt utested som jeg ikke hadde sjans til å komme inn på, sukker Erik.

I all fortvilelsen skjer det allikevel noe med ham. Som når en soldat i krigen forstår at for å overleve må han allerede anse seg selv som død.

Erik forteller om gatelyktene da han omsider finner sine venner. Hvordan de lyser opp de eneste menneskene han kjenner i Oslo på en måte han aldri har sett før. Erik har vært i Mordor. Han har vært på den andre siden, han vet hva som er der ute, og her står vennene hans hjemme i Hobitun uvitende om hva som egentlig har skjedd. Det kan ikke forklares, det må oppleves. Og det er Eriks poeng. Erik vil se verden.

Första gången jag träffade Filip visste varken han eller jag att vi senare skulle jobba tillsammans. Vi visste inte ens att vi kämpade på i samma märkliga bransch. Min son Kalle hade varit rejält förkyld några dagar och jag misstänkte att han behövde pencillin. Samma sak med mig själv. Min plan var att slå två flugor i en smäll. Jag var lite osäker på hur detta upplägg skulle tas emot och därför både lättad och glad när en ung kille i receptionen försäkrade mig om att det inte skulle vara några problem. Glada och redan lite bättre gick Kalle och jag hem med varsitt pencillinrecept. Jag visste det inte då men har förstått senare att handlingen från killen i receptionen var fullt naturlig. Inte för alla receptionister, men för just den här. Den här killen är nämligen en man som får saker och ting gjorda, som ser möjligheter och vågar bryta sjukförsäkringsregler och låter sunt förnuft regera. Som ni säkert förstått vid det här laget var killen i receptionen Filip.

Den här lilla anekdoten beskriver Filip på ett väldigt bra sätt. En kille från Mölnlycke som trotsade skoltröttheten efter att studerat på pluggymnasiet nummer 1; Sigrid Rudebecks. En kille från en akademisk familj som ville satsa på sin kreativa sida. Det började redan under ett utbytesår i USA då Filip valde fotografering istället för matematik. Valet öppnade dörren till en ny värld. En värld fylld av bilder, typografi och design. Efter Rudebecks ville Filip satsa fullt ut på sitt intresse. Till slut föll valet på Broby Grafiska. Mitt inne i mörkaste Värmland fick han odla sitt intresse på allvar.

De första veckorna gav mig ett lugn som jag inte känt förut, det var fantastiskt skönt och gjorde att jag kunde fokusera på skolan på ett sätt jag inte kunnat innan. Efter några veckor i Sunne blev jag lite lappsjuk, det kunde lätt åtgärdas med några dagar i Göteborg . Så här har det fortsatt och det har passat mig bra.

Vad har utvecklat dig mest under åren i Sunne? Idéarbetet är det som satt sig hårdast hos mig, berättar Filip. Allt arbete som ligger bakom en riktigt bra idé och hur färger, typografi och bilder tillsammans kan lösa ett problem. Sedan har vi haft fantastiska tekniska förutsättningar på skolan. Jag har kunnat sitta i lugn och ro i en studio och testat blixtar och ljus.

Nu är tiden på skolan slut. Hur ser du på framtiden? Jag lurar lite på Berghs eller Beckmans. På samma gång är jag väldigt sugen på att börja jobba på allvar. Jag kommer att börja med att söka lite jobb, hittar jag något intressant kommer jag att satsa järnet på det, gör jag inte det skulle det vara riktigt spännande och utmanande att flytta till utomlands. Jag känner mig redo!

Längst nere på ena jeansbenet sitter en säkerhetsnål fastsatt, ditslängd som av en händelse. Jag kan inte låta bli att undra varför. Den skaver lite mot den mjuka utstrålningen hos människan inuti jeansen. Människan heter Fredrik. Trots att han varit praktikant på vårt företag i två perioder vet jag ganska lite om honom. Det jag vet är att han är 35 år, har stark formkänsla, kloka idéer och att han spelar elbas i olika band.

- Musiken har alltid varit mitt stora intresse. Från början fanns det bara ett band och det var Kizz. Jag kommer ihåg att jag fick en jättestor radiostyrd långtradare av pappa. Den bytte jag bort mot tre Kizzaffischer. Sedan startade jag ett band med några kompisar. Vi var två som spelade gitarr och jag var sämst, så jag fick börja med bas.., säger han och ler.

Jag försöker tänka mig in i hur en liten Fredrik kan ha sett ut, men misslyckas kapitalt. Fredrik berättar att han var lugn även som barn, att han inte kommer ihåg att han bråkat med sina föräldrar en enda gång.

Lugn som en filbunke, lugnet i stormen. Fast han tycker om ställen där det händer saker. Som kreativa arbetsplatser och brötiga spelningar med diverse band på turné. Roligaste spelningen hittills är en i Tyskland med National Anthems. Så kanske finns det fog för den där uppstudsiga säkerhetsnålen ändå, tänker jag? Men nej, syftet är enbart praktiskt. Den funkar helt enkelt som lagning av hålet på brallorna. Kreativt och personligt- i all stillhet.

Vi är alla på jakt efter något. En plats. Ett syfte. Ett mål med vårt korta liv.

Det är en labyrint. Livet alltså. För oss som går igenom det utan att riktigt veta vart det ska ta oss.

Få vet vad man ska göra med det. Ännu färre har modet att göra precis det man vill.

Ida Almqvist är en av de personer som besitter modet. Att göra precis det hon vill.

Efter gymnasiet hade hon bestämt sig för rock’n roll liv i London. Då fick det bli så. Trots skral kassa, inget jobb och utan boende lyckades hon överleva i Storstaden. Och efter ett tag fann hon den till slut. Platsen i hennes hjärta. I det här fallet en stelfrusen stad belägen på en tråkig udde av södra England; Brighton. Denna plats har Ida tagit till sitt hjärta och så fort börsen tillåter åker hon till denna fish&chips-osande kuststad och dansar på popklubbar, spanar rödhåriga britter och dricker pints på de gubbigaste av pubar. Syftet är väl uppenbart? Syftet är att inspireras.

För hon har ju också kreativiteten. Kreativiteten att skapa. Redan som liten anade man en konstnärlig ådra. En känsla för att skapa. En talang som nu förhoppningsvis kommer glädja en hel mediabransch då hon snart ska ta examen. Frågan är om hon kommer hamna i England efter examen? För trots att denne Morrissey-besatte britpopare åkte till Sunne för att utbilda sig är det ingen högoddsare att hon en dag återvänder till Brighton.

Kanske på jakt efter den perfekte rödtoppen?

Lena fick en son. Han ska heta Joakim, Lars, Backlundh”. Det är sommaren 2009 och Jockes lillebror Martin står och högläser ur bortgångne farfar Lars försvunna men nyligen upphittade dagböcker. ”Du Jocke, 5:e september 1981 är jäkligt länge sedan” fortsätter han och ler.

Det fick den ”gamla” illustratören, kart-ingenjören, skribenten och f.d. fotbollsspelaren Joakim att tänka tillbaka på ett liv fyllt med 95% glädje och 5 % sorg. Som uppvuxen i den lilla byn Lövstaholm mitt i Värmland, mest känt för Colins Crest, Conny Evensson och en hel del skog, tror sig Joakim ha haft den bästa uppväxt man kan tänkas ha. Därav många fantastiska minnen. Med tanke på hans framtida yrke som grafiker minns han en händelse särskilt väl.

”Kolla grafiken mamma!”. Det är september 1987. Mamma Lena har gett lilla Joakim ett Nintendo 8-bit. Hur han lärt sig ordet ”grafik” förtäljer inte historien men glädjen är total. Tillsammans med 4-åriga lillebrorsan Johan försöker de båda förgäves klara av första banan i Super Mario Bros genom att hoppa upp mot de vita molnen. Att slänga sig över gröna rör och mosa gombas från vänster till höger var långt ifrån självklart.

Någonstans där började Joakims fascination för grafik men också, till hans mors stora förtret, intresse för TV-spel.

Joakim jobbar idag, vid sidan av skolan, med att skapa grafiskt material åt bl.a. Munkfors kommun och Klarälvsprojektet och han har praktiserat på flera reklambyråer. Han bor i Munkfors med flickvännen Camilla och är enligt barndomskompisarna alltid på glatt humör. Men det gäller att vara på sin vakt då han har en förkärlek till karikatyrer.

Det var just farfar Lars som inspirerade Joakim att själv skriva ner sina upplevelser i en dagbok. Eller som han själv föredrar att kalla det, ”Anteckningsbok-man-skriver-vad-man-gjort-i-om-dagarna”. När han slutar på Brobygrafiska hoppas han få skriva i den hur han fick jobb på en reklambyrå eller hur han blev framgångsrik som egen företagare.

Tiden står stilla på vapenfabriken i Björkborn. Tristessen är märkbar och skiftlaget längtar till utstämpling. Johan Holms tankar är dock längre bort än klockan 15.30.

Han vill bort från stålhetteskor och arbetsoverall. Till en plats där termen ”magasin” inte nödvändigtvis är synonymt med ammunitionshylsan i ett gevär.

– Någon gång i livet ska jag jobba här, säger Johan och håller upp modetidningen Café.

Kollegorna stannar upp, ger honom en blick, önskar ”lycka till” och återgår sedan snabbt till det löpande bandet.

Tolv månader senare är sagan besannad. Vapenfabriken rullar på som vanligt men Johan Holm syns inte längre till. Han befinner sig istället på en redaktion tillhörande – just det – Sveriges största modemagsin.

– Det var inför första praktiken, jag siktade högt och hoppades att nå ända fram

– Det spelade säkert in att jag läst Café i tio år och känner innehållet och formen, men mest berodde det nog på att jag är mig själv och visade det under intervjun. Den glada, trygga och charmiga killen från Karlskoga.

Johan berättar att intresset för magasin alltid har funnits genom hela uppväxten.

– Jag började samla Kalle Anka som sjuåring. Sen har tidningsgenrerna följt mina intressen. Pro Hockey när det samlades hockeybilder och Ingmar, Allt om film och Empire när jag brände alla mina pengar på film. Nu har jag en hel Expedithylla fylld med tidningar från hela världen, allt från Vogue Italia via danska S magazine till amerikanska Lemon magazine.

Allt står noggrant organiserat, efter genre och år, precis som i hans garderob där kläderna hänger i färgordning.

– Jag har alltid gillat att sortera och ordna saker, jag kan vara jävligt pedantiskt när det kommer till vissa grejer.

Nu är hyllan snart full och högar börjar växa på golvet efter väggarna.

– När jag blir äldre, vuxen kommer jag aldrig bli, och bor i ett stort hus ska jag ha ett stort rum med högt i tak, där jag kan ha mitt tidningsbibliotek. Hyllor från golv till tak med en sådan där stege med hjul som man kan rulla fram och tillbaka.

Karriärsmässigt är den nya ambitionen redan klar.

– Mitt mål är självklart att starta min egen tidning. Fyllt med de mest inspirerande personerna förevigade och avbildade av de bästa fotografer och skribenter.

– Tack.

Litterära gestalter såsom Edgar Allan Poe, och H.P Lovecraft figurerade redan tidigt i Johan Willmans liv. Han introducerades som barn för Poes författarskap i form av "Den svarta katten", en av författarens mest kända verk, som lämnade ett djupt intryck hos honom. Hans liv har därefter präglats av en omättlig aptit för mystik; för det sakrala, och det spirituella. Vampyrromantiken, med författare såsom Anne Rice och hennes "En vampyrs bekännelse" har också varit en betydelsefull källa till inspiration för honom.

Musik har också alltid varit ett viktigt inslag i Johans liv. Allt ifrån mörk atmosfärisk musik till “Gothic Doom Metal” och “Darkwave“. I framtiden ser Johan fram emot att få arbeta med Flash, eller inom 3D-animering.

“Allt som vi ser eller tror, är bara en dröm inuti en dröm.”

Det är just det. Bara det som melodin kan förmedla. För det, är den känslan. Det, är inget annat än en specialutgåva. I affären runt hörnet. Det fanns där. Och det är lång väg ner och hon skulle aldrig ramla mer.

I djupet bland alla skivor samlar Johanna inspiration. Upplevelsen är viktig för henne. – Jag skulle aldrig köpa ett album digitalt. En skiva är inte bara en samling låtar utan det är så mycket mer, en känsla som stannar kvar och som sträcker sig bortom musiken, berättar hon. Den upplevelsen, vart hittar du den? – I formspråket. Material som inte alltid letar efter en strikt linje, utan bryter av. Oväntade och kreativa lösningar. Mjuka rörelser tränger igenom mycket av det som speglar Johannas personlighet. Hon visar tydligt att en elsynth inte alls ger samma känsla som ett elpiano, och däri ligger förmodligen bakgrunden till all kreativitet. Emellanåt ser jag hur Rob Gordon, huvudrollen i filmatiseringen av Nick Hornbys bok High Fidelity, sitter tillbakalutad i sin fåtölj för att skapa det kompromisslösa blandbandet. Är det någon du gör dig bekant med? – Jag älskar den filmen. Och jag erkänner, jag sorterar mina skivor. För tillfället både alfabetiskt och i kronologisk ordning. Blandbandet, kanske är det i själva verket är en tidning? – Det skulle det kunna vara. Min stora dröm är att få jobba på en musiktidning, med egna texter, foto och form.

Är Det känslan som sjunger lika vackert som Håkan Hellström i Halmstad, den där sommaren för åtta år sen? Eller är Det Johannas rosamålade naglar som sprakar till bakgrundsmusiken? Kanske är det väntan på något nytt? Det är nog allt det där. Spontana oplanerade äventyr.

Det är upplevelsen.

Jag är bra på att ta mig vatten över huvudet, men har också lärt mig att hantera det, säger Konrad Persson.

Som barn slog han sig ofta eftersom han inte hade lärt sig att falla och ta emot sig med händerna.Han var ensambarn bland en massa andra barn i ett kollektiv som familjen bodde i. Konrad tumlade runt och föll många gånger hårt. Sedan lärde han sig att hantera tillvaron. Både att falla och ta emot sig själv. Med ökad självinsikt har han insett att det inte går att lösa allting själv. Det har flera gånger lett till att han har fått rollen som projektledare.

Konrad är bra på att se andra människor och deras kvaliteter. Men han är också bra på att formulera sig och vara tydlig i tal och skrift. Kommunikation är ett ledord. Det som lockar Konrad är att hjälpa ideella organisationer eller företag som arbetar med CSR att formmässigt i bild och text kommunicera sitt budskap.

Intresset för grafisk design började redan på gymnasiet där han gick trycktekniskt program. Efter kurser i webbutveckling började Konrad arbeta med att göra webbsidor i egen frilansverksamhet.

En praktikplats på Underhuset i Uppsala var en nyttig erfarenhet.

Det han finner mest stimulerande är att arbeta nära kunden och göra helhetslösningar för företagets grafiska profil. Motivationen ligger i att hjälpa andra att synas hellre än att framträda själv. Konrad är också en problemlösare och har redan flera idéer om hur sociala forum på nätet skulle kunna utvecklas mot större effektivitet.

För Lars Norell var valet att utbilda sig inom den grafiska branschen ganska enkelt. ”Jag har alltsedan barnsben tyckt om att rita och måla, så när datorerna gjorde sitt intåg på 90-talet föll det sig naturligt att börja använda den nya digitala tekniken”. Det var efter en sex månader resa till Australien och Nya Zeeland som Lars var sugen på att börja plugga och letade över hela landet efter en utbildning som passade hans intressen. Utbildningen på Broby Grafiska var särskilt intressant då det var en KY-utbildning där teori blandas med mycket praktik.

Efter att ha vuxit upp, gått gymnasiet, gjort lumpen och jobbat ett par år i Östersund bestämde sig den skidälskande Jämtlänningen att lämna kalla Sverige för att på egen hand resa ”Down Under” en vinter. Han hade hört av kompisar att det var ett enkelt land att backpacka i och att man utan problem kunde få både jobb och träffa reskamrater.

Lars passade även på att spendera en månad på Nya Zeeland - äventyrens Mecka. ”Jag gillade verkligen Nya Zeeland. Det är korta avstånd och det finns massor att göra. Adrenalinnivån är alltid hög där”, säger Lars som särskilt kommer ihåg fallskärmshoppningen i staden Taupo.

Lars var ute och reste i sex månader och skulle gärna resa mer. Ett kort tredagars stopp i den Malaysiska huvudstaden Kuala Lumpur gav mersmak och han skulle gärna återvända till Asien.

Under sin utbildning har Lars praktiserat på marknadsavdelningen på det finska massa- och pappersföretaget Metso och på reklambyrå i Östersund. Baserat på sin erfarenhet skulle Lars gärna i framtiden jobba inhouse på ett större internationellt företag.

Han beskriver sig själv som strukturerad samtidigt som det är roligt att ständigt utmana sig själv och pröva på nya saker.

”Jag tror att mina kompisar skulle beskriva mig som en MacGyver-typ som gärna tycker om att hitta lösningar”, säger Lars.

När logik och kreativitet möts hoppar maskineriet igång. Grafisk design bär nya vägar med hjälp av siffror. Och kodning öppnar upp möjligheter till att hantera alla intryck. Den här texten säger ingenting om hur du bygger en webbplats. Den berättar bara hur Linda gör det.

Hur tämjer man en uppsjö av kreativt tänkande? Genom struktur och logisk ordning har Linda hittat sitt sätt att hålla balansen. En matematisk regel som samlar alla intryck och placerar dem i kö. Inte i form av en telefonväxel, utan som ett sätt att tala om för ”kaos” att hon tyvärr är upptagen just nu.

– Det gyllene snittet hämmar min längtan efter struktur och ordning, jag är väl lite av en vetenskapsnörd. Samtidigt så gillar jag mystik. Den som lämnas fri för tolkning och som man själv kan få bilda sig en uppfattning om. Vilken sorts mystik?

– Den som faller i linje med naturen. Mina influenser lutar sig mot alltifrån den mörka skogen till utsikten från min balkong. Det är också bland de elementen jag försöker skönja ett slags mönster så mina tankar inte springer iväg.

– Jag ville prova något helt nytt, samtidigt som jag är mån om att se resultat direkt. I Flash är det möjligt. Språket bygger på logik och struktur, och då är det enkelt att se det bakomliggande syftet till varför något inte fungerar. Samtidigt som det är kul! Uppväxt på landet, personligt präglad av illustrerad vetenskap och med stor förkärlek till musikgruppen Kent, är det med all rätt Linda förespråkar detaljrikedom. Under ett mer eller mindre flummigt utbyte av synpunkter kring jordens gränssnitt till sagoinspirerade målningar lämnar jag ändå intervjun med full förståelse om vad jag ska skriva. Resten får du tolka själv.

Konsten att vara värdinna är att få sina gäster att känna sig hemma även om man önskade att de vore det”.

Detta är ett citat från Orson Welles men kunde lika gärna ha kommit från Karlstadtösen Linda – ung, rar, amatörfotograf med förkärlek till planering, design, fest och värdskap. Att få sina gäster att känna sig välkomna oavsett tillstånd är en av många saker Linda är duktig på. Lita på mig, jag vet.

På dagis kallades hon Pyssel-Linda. Det hörde nämligen inte till ovanligheterna att hon var försvunnen när mamma Anneli skulle hämta upp henne. De flesta föräldrar skulle blivit oroliga men precis som med tjuren Ferdinand kunde man vara säker på att alltid hitta henne ”under korkeken”. I hennes fall pysselrummet. Intresset höll i sig genom åren. Till sina födelsedagskalas gjorde hon alltid inbjudningskorten själv, Bindefeld skulle vara avundsjuk, och i skolan lade hon nästan mer tid på layouten än själva innehållet i projektrapporterna. Det grafiska tog överhanden mer och mer, hon fick en kamera och snart hade hon upptäckt den digitala världen. Och på den vägen är det.

Utöver att designa (ett vuxnare ord för pyssla) umgås Linda ofta med sina kompisar och vill ni fjäska för henne så bjud på skaldjurspaj och ett glas rött eller fem. Linda är en nyfiken tjej som drömmer om att få bo i en större stad.

Hittills har hon spenderat en vår i Stockholm på Elle och haft en händelserik Londonvinter med praktik på modemagasinet Dazed & Confused.

I Preview X-projektet har hon varit ansvarig för releasfesten. En roll hon är klippt och skuren för.

Fast ibland händer det att hon försvinner. Men vi är aldrig oroliga. Vi vet var vi har henne. Det är bara att kolla i pyss... jag menar produktionsrummet.

Maths hedberg är en av få individer som kan beskriva sig själv i en oneliner.

– Man behöver inte vara snygg, det räcker att vara rolig, säger han och poängterar snabbt att det inte är något påstående – han säger bara som det är.

– Man kan finna humorn i allt. Till exempel har jag alltid drömt om att bli skejtare men växte upp på en gata utan asfalt. Är inte det ödets ironi?

Maths matar fram citat som han hoppas det går att bygga en text runt.

Och han spexar gärna när tillfället dyker upp.

– Jag gillar att vara i rampljuset och har alltid varit lite av en pajas. Jag trivs när alla blickar är på mig.

Under Maths uppväxt på 90-talet finns ett förflutet som både teaterskådis och frontfigur i ett skatepunkband. Men det som lämnade störst avtryck från det forna decenniet var tiden framför humorprogrammen Nile City och Percy tårar. Produktioner signerade Killinggänget, komikergruppen som erövrade land och rike med sin ironi.

– Deras humor har uppfostrat mig. Och någonstans där är jag väl fortfarande fast.

Maths benämner gänget som förebilder. Fast det är varken den folkäre Robert Gustafsson eller den högljudde Johan Rheborg som han anser vara den största fadersgestalten.

– Nej, jag ser mig själv mer som en Henrik Schyffert. Kanske inte den roligaste men definitivt den snyggaste…

Mikael har ärvt sin faders sinne för humor och sin mors envishet. Vid första anblick kan han uppfattas som slapp, när man lär känna honom och arbetat med honom förstår man att han är djupt engagerad i det han gör. Han har många idéer, det har han alltid haft och han använder dem väl inom både webb och det grafiska. Mitt första möte med Mikael var för 11 år sedan, det var brännboll i kvarteret och vi samlades alla vid kvarterets gräsfält. En liten kille klädd i pösiga byxor, blont hår och jeditofs kom fram och frågade vad jag hette. Efter det upplevde vi hela puberteten tillsammans, gjorde kortfilmer, musik, stiftade bekantskap med den första ölen, mörten och nu 11 år senare vågar jag nog påstå att ingenting har förändrats, han är fortfarande densamma.

Jag minns när jag började i gymnasiet och klassen träffades för första gången, alla var där förutom någon som hette Mikael Niit. När Mikael kom till skolan första dagen tänkte jag vara trevlig och hälsa och vad gjorde han? Han tittade på mig, sen vände han och gick. Vårt första möte var alltså inte det bästa men sedan fann vi varandra och vårt gemensamma intresse för media förde oss allt närmare. Ingen av oss kan ha en normal hjärna vilket våra klasskamrater och kompisar påpekat ett flertal gånger, Rock’n’roll ska vara lite crazy. Tror vi kommer att sluta våra dagar i en varsin gungstol tillsammans med gitarrerna i famnen samtidigt som vi ”sjunger” Mötley Crüe låtar.

Handlingen utspelar sig långt fram i tiden då högteknologisk och avancerad arkitektur leder utvecklingen. Men Jorden står still. Huvudpersonen är en man. utmärglad, sliten, kapad av all sand som viner genom den svidande hettan. Bara damm finns kvar. Bara damm och hans knapriga röst. Fast besluten vid att hitta vatten, lunkar han fram mellan de kritgula vågorna av glödande små stenar. Vinden smeker hans händer. Hans hår har blivit torftigt och strävt av all torka. Han faller ned på knä och kisar mot horisonten. Slår control + F och skriver “vatten” I searchboxen.

"Hello World!". Ett uttryck som kommit att bli ledsagare för alla framtida programmerare, påminner Morten om första steget av utveckling. Under en liten pratstund får jag veta mer om hur "Hello World" fungerade som GPS för en av de hungrigaste kodknackare jag någonsin mött.

- Ser du bara på resultatet av siffror och inte på din egen utveckling är det svårt att motivera sig själv. Jag såg möjligheter till att lära mig något nytt när jag var nio och ser det fortfarande. En energifylld och skojfrisk kille som på sikt vill dela med sig av sin syn på unik programmering tror att i stort sett allt är genomförbart. Men problemlösning bland mängder av variabler kan väl ändå göra en människa skogstokig?

- Jag gillar den typen av problemlösning, och när jag kan se det parallellt riktat med mina mål går jag in för det till 110%! I nuläget är jag fokuserad på effektiv kod. Det vill säga att skapa effektiva lösningar med så lite kod som möjligt.

Oh my god!

- Fast sådär brukar jag ändå reagera. Jag förstår att Morten är den som försöker hålla humöret uppe bland sina kamrater. De långlivade projekten framför en LCD-sprutande skimmerlåda riskerar annars att bli alltför långrandiga. I vår tidsålder finns det dock inga kortkommandon för att hämta vatten.

Hon gick upp för trappan till övervåningen och satte sig ner vid det vita skrivbordet med de guldfärgade beslagen. I vanliga fall var det mest hennes pappa som brukade sitta här och gå igenom viktiga papper som han sedan arkiverade i pärmarna i den överfyllda bokhyllan. Nu hade detta skrivbord övergått till att betraktas som enbart hennes. Större delen av skrivbordsskivan upptogs numera av den nya datorn som hennes pappa fått köpa förmånligt genom sitt jobb.

Hon tog bort dammskyddet av plast från tangentbordet och startade programmet Microsoft Word 97. Datorn knastrade en stund och sedan dök en tom, vit målarduk upp på skärmen.

Hon satt där hela kvällen och infogade fina bilder från något som hette Clip Art. Hon skrev texter i olika typsnitt och det gick till och med att få dem se handskrivna ut. För bara några dagar sedan hade hon upptäckt att det gick att göra olika skuggor och effekter på texterna, samt att det gick att böja dem till roliga former. När hon valde färg så slutade det oftast med den rödbetssalladsliknande färgen som hette Magenta. Så blev det även denna kväll.

Oftast brukade hon göra fina grattiskort eller att-göra-listor, ett påhittat diplom eller en affisch att sätta på dörren till sitt rum med de röda tapeterna. Den här kvällen skapade hon nya informationsskyltar till hennes mammas klädaffär som låg vid torget inne i byn, och någonstans kände hon att detta bara var början…

När jag var liten spelade jag cello. Jag avskydde cello, säger Petra Juhlin.

Musiken är stärkande. Omhändertagande, och mer eller mindre känslopräglat av en sönderriven Carolaaffisch.

– Som människa måste man ha motpoler för att utvecklas och se möjligheter för att komma på nya idéer. Jag kanske har svårt att bli nöjd, men ser mig själv som en drivande person när jag tar itu med problem och kan bolla fram en lösning.

Hon står fortfarande och trampar i upptakten till sin karriär, men påminner också om hur viktigt det är att våga ta chansen. För Petra som trivs bra i lugna Sunne är det omskakande branschbytet bara ett steg närmre refrängen.

– Jag vill verkligen nå fram!

Om det är duktighetskänslan, viljan eller låttexterna Petra skriver, som sätter milstolparna inför att bli en aktiv medarbetare inom den medieproducerande branschen, är oklart. Men det stärker henne.

Du, jag är fri. Jag står på egna ben försöker klara mej igen. Se, jag kan le och mina ögon ber om att du ska följa med. Här är jag nu, mitt i livet står jag naken. Jag har öppnat mina sinnen för att komma dit jag är.

– Som barn var jag aktiv för att nå fram. Jag dansade balett, spelade cello och gjorde allt för att visa upp mig. På grund av 80-talets alla valmöjligheter kan jag ibland känna mig lite velig när jag står inför ett krångligt val. Jag ville testa allt vilket jag också fick chansen att göra och det kan ibland ställa till bekymmer när jag måste välja mellan två alternativ. Jag vill ju göra båda!

Och visst kan det vara svårt att ta sig ur gamla mönster, men inte om man vågar. Kanske mamma som gillar cello och syster som rev Carola i två bitar förstår att valet mellan att samsas eller gräva ner problemet är uppenbart för Petra.

Det tidiga intresset för träformgivning har lett Rickard vidare till att utveckla webbens möjligheter till två- och tredimensionell gestaltning. Han gick bild- och forminriktning på gymnasiet och har alltid haft intresse för det estetiska och kreativa men i kombination med ny teknik. Rickard är ständigt uppdaterad när det gäller nya programvaror och produktutveckling.

På ett lekfullt sätt utforskar han det som är nytt och ”up and coming”. Med samma intresse studerar han hur andra har gjort ett arbete för att själv lära sig något nytt.

I sin framtida yrkesroll ser Rickard sig som en mellanhand, en bro mellan kundens önskemål och formgivarens idéer. Rickard är den som kommer på de tekniska lösningarna för hur man kan förverkliga en idé. Han ser sig gärna i framtiden som anställd på ett produktionsbolag i Stockholm. Som barn tillbringade han alla sina somrar på det älskade lantstället i Stockholms skärgård. Så önskar han att hans barn skall få växa upp.

Den andra sidan av digitala medier är de sociala möjligheter som de ger. Det är lätt att få nya kontakter genom nätet, urvalet och möjligheterna är många. Där finns grupper för likasinnade med gemensamma intressen. De sociala nätverken har gjort Rickard van att ta kontakt och på ett naturligt sätt utbyta information. Flera nätkontakter har sedan utvecklats till vänskapsrelationer i det verkliga livet.

När samuel johansson sökte en praktikplats för sina studier föll valet på Köpenhamns kommun. Det var ett aktivt val och det visade sig helt rätt. Han tänkte att han ville utomlands, men inte så långt bort och så skulle det vara ett kreativt ställe. På kommunikationsavdelningen på Köpenhamns kommun fick han allt det han önskade. Han blev till och med erbjuden jobb efteråt.

Det som gör kommunen till en spännande arbetsplats är, säger Samuel, att han där omges av människor som vill påverka saker och ting. Samuel har själv ett engagemang i samhälls- och miljöfrågor förenat med ett designintresse. Tempot och atmosfären passade honom också. Gemenskapen på arbetsplatsen är viktig, men han kan också tänka sig att starta eget.

Som person har Samuel lätt för att komma med idéer och han gillar att arbeta med projekt där han ser resultat med en gång. Han har hållit på med hemsidor på sin fritid och är intresserad av tidningslayout. Det är inom webbdesign och grafisk formgivning som han vill utvecklas vidare. Att leka med ord och typsnitt tycker han är roligt vilket också stämmer överens med hans känsla för språk.

Att känna doften av fotopolymergummi slår till och med känslan av att sitta med en kall öl en varm sommardag!

Hans uttalande får mig att haja till. Jag skulle ju förvisso sälja min egen mor för en kall öl, vilken tid på året det än må vara. Men när citatet kommer från Tommy Bonté, den grafiska kreativiteten personifierad, så låter det inte lika galet.

Jag lärde känna Tommy under vår tid på Informationsprogrammet i Karlstad. En utbildning som han hoppade av för att istället söka sig till den grafiska metropolen Sunne, något han knappast ångrar.

– Det är repro jag vill jobba med. Att sitta och pilla med färger till perfektion är hur kul som helst!

Utan att fråga så antar jag att även detta är bättre än den kalla ölen, för är det någon som lever för sina intressen så är det Tommy. Vare sig det handlar om repro, teckning eller fotografering. Att dessutom kunna tjäna pengar på sitt intresse är få förunnat, men för honom är chansen inte långt borta.

– Jag har praktiserat på ett par ställen och hoppas att jag längre fram kan få fast jobb. Det verkar ganska lovande faktiskt.

Att han kommer få jobb tvekar jag inte en sekund på, samtidigt som jag tänker tillbaka på när vi satt bredvid varandra i klassrummet. Medan läraren mumlade något om likheter mellan fornsvensk och isländsk grammatik (var det en medieutbildning vi gick?) så kladdade vi båda frenetiskt i våra block. Grejen var bara att mitt kludd verkade vara ritat av en apa med epilepsianfall, medan Tommys teckningar var så välgjorda att man helst ville ge honom en dansk skalle. Så såvida framtida arbetsgivare kan hålla sina avundsjuka aggressioner i schack så blir helt säkert bildbehandling hans levebröd.

Den som kontrollerer fortiden, kontroller fremtiden, skriver George Orwell i 1984. Torstein vet ikke om han er enig. Men han liker ordet dynamisk.

En gang spilte Torstein monopol i tre timer på en nedlagt jernbanestasjon i den semivärmlandske forstaden Öxnered. Han tenker aldri på at han har gjort det. Aldri - med mindre noen minner ham på det. Det er en forsvarsmekanisme å ikke tenke på fortiden, mener han. En mental drift, et immunforsvar mot det som en gang var. Ikke fordi den er ubehagelig, men fordi Torstein er den største nostalgikeren som har satt sine føtter på planeten Tellus. Det må han være – nettopp fordi han er så opptatt av å oppleve nåtiden. Han kan sniffe opp nostalgien før den i det hele tatt oppstår – han kan kjenne den i øyeblikket, før fortiden har innhentet hendelsen og skapt den om til gode minner. Nostalgien kan til og med overrumple ham for ting han ikke selv har opplevd.

- Som når ABBA ble oppløst; veldig trist tid, sukker Torstein.

En gang vasket Torstein seg i badekaret sitt, omkranset av stearinlys, smørbrød, en pose potetgull og en Gin Tonic.

- Jeg liker å leve etter følgende påstand: Alt for mye av det gode kan bli praktfullt, konstaterer han.

Helst vil Torstein befinne seg i en verden der alt består av klare motsatser og høye kontrastverdier. Men han liker ordet dynamisk, han gjør det.